fredag, februari 24, 2017

Can't touch this

Sak som verkar pepp: Att vara 8 år och gå på sitt livs första klassdisco.

"Mamma? När man ska gå på party vill man ju gärna vara lite swag. Vissa tar på sig en prinsessklänning. Andra tar på sig en paljetthatt. Lyssna här: DÖ-NÖ-NÖ-NÖ, nö-nö, nö-nö, CAN'T TOUCH THIS!"

*moonwalkar ut i hallen*

Februarifoton #24 Nåt som är svårt


Att släppa den 100% idiotiska tanken att 100% av alla jag någonsin mött är 100% upptagna med att recensera 100% av allt jag någonsin sagt eller gjort och komma fram till att det var 100% idiotiskt. Är emellanåt. Mycket svårt.

Bilden har Marie Tillman (@nyanseravnonsens) gjort, och det är ett instagramkonto ni borde följa.

Februarifoton #23 Att vårda noga, ömt och försiktigt

Det första halvåret i de här två brödernas relation var rätt skakigt. Det var sällan så att Rufus var direkt arg på Svante, eller gjorde något dumt mot honom (undantaget den gången han använde sin napp som knogjärn och den lämnade nappavtryck i spädbarns-brorsans panna). Men han var som en tickande bomb i övrigt, och visade med all önskvärd tydlighet att det inte var någon dans på rosor att bli storebrorsa. Men sen dess? De älskar varann så jädra innerligt, de här två. Om Svante sover borta (för det tycker han är kul) gråter Rufus (som helst sover hemma) på kvällen, för han "behööööver Svante bredvid". Och han gör det. Det är så tydligt. Rufus är Svantes största idol i livet, och allt han gör vill Svante göra likadant. Men det är Svante som går först upp för trappan och tänder lyset så Rufus ska våga gå upp, det är han som är den helt anspråkslösa klippan, som gärna gör vad som helst för att storebrorsan ska vara glad. Spexar fram fniss. Kryper nära. Går emellan. Och i gengäld lägger Rufus sin arm över honom på natten, och vaktar så att ingen ska ta honom. Inte för att tanken någonsin slagit Svante att han har något att vara rädd för. Men för att det är Rufus värsta mardröm - att något ska hända hans bror. "När jag börjar skolan, mamma? Det värsta är att jag kanske inte kommer höra om Svante gråter, så jag kan komma springande och göra honom glad."

De tjafsar naturligtvis, och retar varandra till vansinne tio gånger om dagen.

Men de somnar så här. Och de väljer varandra framför alla andra.

Finns det något jag önskar så är det att deras relation ska få fortsätta vara så här nära för alltid.

torsdag, februari 23, 2017

Bladen brinner #10 - Det där kan vara jag

Varannan torsdag!

Den här gången pratar vi om Sofia Nordins efter-katastrofen-serie för ungdomar med, eh... Sofia Nordin. Det här säger hon bland annat: Läsarreaktionerna är att killarna i böckerna är så himla känsliga och mjuka och osäkra och... lite halvsvaga, medan tjejerna uppfattas som starka problemlösare. Sofia själv tycker: De är ju likadana? Jag tycker: Intressant. Den fjärde (och nya) boken i serien heter "Om du såg mig nu". Hela serien är svinbra.

Sen har Johanna pratat med Kajsa Gordan, som skrivit "Om jag får stanna" om två bästisar i elvaårsåldern. Den ena heter Stella och lever medelklassliv i en villa. Den andra heter Ilona och lever gömd på ett kloster i väntan på besked om uppehållstillstånd.

Och så diskuterar vi litterära killar som kan prata om sina känslor.

Här kan man lyssna! Eller överallt där poddar finns. Och på sajten listar vi alla böcker som nämns i avsnittet.



onsdag, februari 22, 2017

Februarifoton #22 På riktigt

På Instagram visade jag en bit av en av de där vegovideosnuttarna jag gjorde förra året under dagens tema (det går på riktigt att få i sig tillräckligt med protein av vegomat), men ORKA. Pallar inte ladda upp här också.

En annan sak som är på riktigt fast man knappt kan tro't är att jag och Svante fick HELA BASSÄNGEN för oss själva idag när vi var i simhallen. Hur sjukt? Det finns en 25-metersbassäng där vuxna människor motionssimmar (sadly är jag inte en av dessa vuxna när jag är i simhallen med Svante pga... well, Svante). Sen finns det en 15-metersbassäng där barn leker och gör bomben från kanten, och så finns det en plaskhörna med leksaker där bebisar hänger. Vi fick 15-metersbassängen själva. Svante lekte i mitten och byggde ett fort av alla badleksaker i någon slags eufori över att allt var hans, bäst att stapla grejerna på hög. Jag simmade runt, runt fortet.

Sen badade vi bastu och jag fick tvätta hans hår med schampo och sen skrek han hela vägen hem att han var hungrig och skulle dö.

Bortsett från det sista var det en väldigt fin timme i livet.

Februarifoton #21 På låtsas



"I can't eat when I'm in the depths of despair."

Se där, en liten grej vi faktiskt inte har gemensamt, jag och Anne på Grönkulla. Jag är otroligt bra på att äta när jag är in the depths of despair. Men annars har jag alltid känt att jag och Anne på många sätt är besläktade. Hon är till exempel dagdrömmarnas okrönta drottning. Det är inte förrän i vuxen ålder det gått upp för mig att alla faktiskt inte dagdrömmer stora delar av tiden. Det finns till exempel folk som åker tunnelbana, råkar möta någons blick, och inte direkt sätter igång en film i huvudet som kanske är typ så här: "Jaha, nu fick vi någon slags connection här. Om tre sekunder kommer hon sätta sig på det lediga sätet här bredvid mig, och sen kommer hon kommentera min halsduk, och det kommer att vara startskottet på en lång och beautiful friendship. Vem kunde ana? Vi kommer att prata och prata och prata, och jag kommer att missa min hållplats, och sen kommer jag titta upp och ba: WHAT? Jag glömde stiga av! Och sen kommer hon komma fram dit hon ska, det är nog kanske i Enskede, och då kommer vi snabbt behöva byta nummer innan dörrarna stängs, vi kommer hinna precis. Och när tåget rullar vidare kommer hon stå på perrongen och hålla upp telefonen i luften och liksom signalera "jag ringer dig!" och jag kommer komma försent till mötet, men det får det vara värt. Jag tror hon kanske heter Hanna."

Vad jag inte förstår är vad ni gör när ni åker tunnelbana om ni inte dagdrömmer? Herregud, så trist.

Mina bästa dagdrömstriggers: Låttexter. Hästar. "Vet du vad, Lisa? Du får den här hästen. Jag har aldrig sett någon ha så bra handlag med honom, ni är som menade för varandra." Tågresor. Fina hus jag får syn på. Människor jag får ögonkontakt med. Platser jag kommer till.

måndag, februari 20, 2017

Februarifoton #20 Kolla, vad fint!

Och jag är medveten om att det är för att jag inte är allergisk som jag kan titta på dem och känna kärlek utan förbehåll.

Februarifoton #19 Nån stark eller svag

När jag hittade på den här rubriken strax innan februaris början tyckte jag att den var en av de bättre rubrikerna på listan. Nu tycker jag bara att den gör mig trött. Jag har inte tänkt färdigt på varför, men det är något med ideal. Att det anses så bra att vara stark och kompetent. (Så dåligt att vara motsatsen?) Att jag helst ska: Lyfta tungt, springa långt, orka jobba, orka med barnen, orka med allt, inte gnälla, stå pall, ta emot andra när de faller, resa mig själv om jag ramlar. Det är ingen fara. Jag klarar mig.

Två låttexter tänker jag på.

"Elle, när ska det bli inne att vara som jag? Blek och feg och sävlig och lat."
(Säkert!)

och

"Du tycker det är härligt med en kvinna som kan allt.
Spela, sjunga, byta däck, tänka fritt och koka palt.
Tror du att jag är glad och nöjd med att få slita hårdast?
Min önskan är att lägga mig i en varm famn och vårdas."
(Frida Hyvönen)

I senaste avsnittet av En varg söker sin podd fnissar Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli åt den svenska impulsen att skrika "DET ÄR INGEN FARA! UPP IGEN!" så fort ett barn ramlar och slår sig.

Jag vet inte.

Det känns inte klokt?

söndag, februari 19, 2017

Februarifoton #18 Nåt lönt



All den tid jag (jo, men jag, bara jag, faktiskt) lägger på de här. På att släpa dem upp från källaren. Låta dem belamra hela bordet i vardagsrummet i månader, fast de är skitfula nu. På att vattna dem, beskära dem, plantera om dem, göda dem, vattna dem igen, se dem växa, bära ut, bära in, bära ut, härda dem, bära ut, nypa blommor, vattna igen och igen och igen. Det är inte rimligt. Men det känns lönt.

Jag ser dem som familjemedlemmar, nästan.

Februarifoton #17 Nåt grönt









"Är det ni som bor i det gröna huset?" Oh yes. Fasaden, hallen, badrummet, köket, vardagsrummet. Än så länge. Skulle gärna utöka med den här i hela sovrummet också, men det får jag inte.

torsdag, februari 16, 2017

Februarifoton #16 En annan da'


En annan dag ska jag jobba, skrev jag på Instagram. Ta tag i allt som ligger och väntar, alla texter, alla mejl, alla högar. Den dagen har inte varit idag (heller), för vi har vabbat i skift hela veckan. Men idag var i alla fall ena barnet i skolan, och andra barnet nästan friskt, så vi gick ut och gick. En av oss fick ta foton, den andra fick fånga pokemons. När vi var klara gick vi på konditori, och sen var vi på bibblan för andra dagen i rad. Det låter harmoniskt, och det var det stundvis, men det var också väldigt mycket: "MEN VARFÖR FÅR JAG BARA EEEEEEEN BAKELSE, ALDRIG FÅR MAN NÅÅÅÅÅÅT MAN VIIIILL!" och "Men nu då, Svante. Kämpa! Vi kom ju överens? Jag kan inte bära dig, jag bär tio tusen biblioteksböcker."

Imorgon, kanske? Febern är borta sen ett drygt dygn.

Förhandlingar vi minns

– Mamma, gå direkt ner och hämta ipaden åt mig.
– Nej, min vän, du får hämta den själv.
– Fast jag vill att du ska hämta den!!!
– Ja, det tror jag säkert. Men om du vill ha ipaden så får du hämta den själv.
– Du får en krona?
– HA! Du har inga pengar.
– Nä, men när du går ner och hämtar ipaden, då kan du också ta med dig fem kronor upp! Och sen får jag dem. Och då behåller jag fyra kronor. Och ipaden. Och så får du en krona som tack för jobbet. Har vi en deal?

onsdag, februari 15, 2017

Februarifoton #15 Det här gör mig gla'

Jag har en ny ridlärare nu (igen) och ännu mindre ridgrupp (vi är två personer). Det är otroligt fritt. "Vad vill ni göra den här terminen?" Jag vill: Tölta, och lära mig tölta i rätt takt, i form, och bli bättre på att samla ihop hästen med magen och sätet. Jag känner att jag kanske snart kommer att förstå, i kroppen, hur detta ska gå till. Måste bara tölta tie tusen varv till, sen jävlar. Vill också: Trava tie tusen varv, och göra snygga övergångar mellan tölt och trav och känna skillnaden när hästen börjar närma sig trav från tölt, och kunna stävja det. Så här säger min ridlärare jätteofta: "Halvhalt, driv! Halvhalt, driv! SPÄNN MAGEN, LISA! Halvhaaaaalt! BRA! Håll i där nu."

Jag blir otroligt trött (i kroppen) och pigg (i huvudet) och lycklig (i själen) av det.

Det som är bra nu är att det bara finns två hästar, så därför lär man känna dem. Det är lättare att fatta vad man gör rätt och fel då. Men det är för lite med en gång i veckan egentligen. Jag hinner fram och nosa på insikten hur jag borde göra lagom till lektionen är slut, och sen går det en vecka, och då har jag tappat det igen.

Men det känns som att jag blir bättre, långsamt, med myrsteg.

Det är en oerhört tillfredsställande känsla.

Och vi har också önskat: "Rida ut i skogen och galoppera på en äng när det är ljusare" som lektionsupplägg.

Känns ju som ett sabla genidrag ändå.

Februarifoton #14 En ganska bra sko

När jag var åtta år ärvde jag en kasse kläder av mina coolaste storkusiner Jenny och Anna. Där i låg bland annat en chockrosa Mimmi Pigg-tröja, och ett par svarta skipants. Denna outfit matchade jag ihop med mina chockrosa träskor och min stubblugg, och sen gick jag ut och hoppade hopprep. Det fanns inga gränser för vad jag kände mig snygg.

Nu för tiden hoppar jag sällan hopprep, och skulle jag göra det skulle jag sannolikt inte göra det i träskor. ("Jävla jävelskor!" sa Svante när han provade dem idag. "De viker ju sig hela tiden så man bryter fötterna!") Men jag gillar ändå att ha dem stående inom räckhåll när jag lallar omkring här hemma - alltid behöver man tofflor till nåt. Hämta posten, gå ner i källaren, gå ut och hämta in nåt salladsblad.

Det behovet ökade med 3000% procent när vi köpte hus.

måndag, februari 13, 2017

Februarifoton #13 Till middag idag

Jag vet inte vad det blir för middag idag, för vi orkade inte göra någon matplanering och handla något igår. Men Gustav är hemma och vårdar sjuka barn. (Och gör en matplanering? Handlar?) Jag gissar på pytt med rödbetor och stekt ägg. Det är en rätt som Gustav ganska ofta lagar och som hela familjen tycker om. Eller möjligen: Knyten med svamp? Vi har frysen full av dem, kvar sen festen vi hade här hemma i lördags. Vi var väl tjugo personer eller nåt. För ett drygt år sedan åt vi knyten till nyårsmiddag, och då utropade jag 2016 till KNYTETS ÅR. Sen lagade jag noll knyten det året. Men nu! Det är faktiskt en ganska kul festrätt?

Receptet är från "Plenty" av Yotam Ottolenghi, och knytena består av blandad skogssvamp (vi tog karljohan, skogschampinjoner och portabello), centimtetertjocka skivor av kokt potatis, hackad vitlök, jättemycket färska kryddor (vi tog persilja, timjan, körvel och dragon), en skvätt Pernod och grädde. Sen lägger man alltihop på kvadratiska bakplåtspappersark, knyter ihop dem (hit kan man förbereda långt innan) och skjutsar in dem i ugnen i 20 minuter. Vi åt ris till.

Plus med detta: Kul att servera knyten till varje gäst, fint och gott.
Minus med detta: Det tog lite tid att göra och knyta ihop tjugofem knyten. (Men inte till närmelsevis lika lång tid som det tog att skala jordärtskockor till soppan jag lagade på den här festen förra året, så...)

Ugnen ska vara på 200 grader.

söndag, februari 12, 2017

Februarifoton #12 Ett hörn av mitt bo

Det här är husets ljusaste hörn, och fem minuter efter bilden togs rensade vi bordet, la på en vaxduk, och belamrade hela bordsytan med pelargoner som halvdött i källaren under vintern, chiliplantor som halvdött lite överallt i huset under vintern, och några nyplanterade frön av allt möjligt. Det är så himla fult att ha krukor och växter på vänt överallt i detta hörn hela februari - maj, pelargonerna ser ju ut som tråkiga små lik. Men det är också härligt. Saker gror. Det är så mycket ljusare. Snart kan man använda sin trädgård.

Om det här huset hade varit större hade jag velat ha ett rum till med asmycket ljusinsläpp och asmycket avställningsyta där vi liksom ändå inte behövde vara så himla mycket. Pelargonrummet kunde det få heta.

Varje gång vi tar minsta lilla steg på temat "trädgård" tar vi ett foto, lägger upp fotot på ett låst instagramkonto som bara jag och Gustav har tillgång till, och skriver "12 februari: Tog upp pelargonerna från källaren" eller "7 februari: Beställde fröer". Som en dagbok, som sparas digitalt så vi båda två kan komma åt den jämt, så vi ska kunna gå tillbaka nästa år och se när vi gjorde vad. Detta känns: SKITSMART.

Februarifoton #11 Ett boktips jag har


Det är väldigt lätt att hamna i någon slags nostalgichock när man plötsligt ska läsa för ett barn. "Åh, Tomtebobarnen!" eller "Åh, Lotta på Bråkmakargatan!" eller "Åh, Totte och Emma!". Under den korta period jag jobbade i barnbokhandel för hundra år sedan fick jag fan kämpa som ett litet djur för att få kunderna att ens överväga att köpa något annat än gamla säkra kort som de själva gillat som barn eller kände igen av någon annan anledning. Det är ju inte så underligt – hur ska man veta att de nya bilderböckerna är något att ha? Det pratas ju inte jättemycket om dem vitt och brett, direkt. Men det är ändå synd, för det släpps så JÄDRA mycket bra bilderböcker som förtjänar att upptäckas och läsas. De också.

Här är 11 stycken nya eller halvnya bilderböcker jag tycker om. Bilden är suddig, men de heter:

Hemma, av Carson Ellis
En sån dag, av Sanna Borell
Klä på Herr H, av Emma Virke
Snart blir det roligt, av Emma Adbåge
Stopp! Ingen får passera, av Isobel Minhos Martins
Alla frågar sig varför, av Eva Susso och Anna Höglund
Dagen när inget hände, av Beatrice Alemagna
Ninna och syskongrodden, av Matilda Ruta
Kalle och Elsa rymmer, av Jenny Westin Verona och Jesus Verona
Flykten, av Francesca Sanna
Varför är stora apan så arg? av Eva Petrén och Petra Wester Norgren

Gratis att låna på bibblan, orimligt billiga att köpa i bokhandeln.

fredag, februari 10, 2017

Bladen brinner #9 "Spår av spöken"


Plöjer ditt barn alla Ingelin Angerborns spökhistorier? I senaste avsnittet av Bladen brinner är jag hemma hos henne och pratar om vad hon vill med dem. Det här är svaret: Trösta. Sig själv och läsaren, och kanske ge dem känslan av att döden inte behöver vara så himla sorglig och definitiv som man ofta tror.

Förutom det så pratar vi också med Helena Hansson som är översättare om hur man överför amerikanska ungdomars dialog i en bok till svensk text och får det att låta bra. Och så diskuterar vi svordomar. Får de finnas i en bok för barn? Och varför gillar vi att svära när vi skriver?

Här kan man lyssna:

Februarifoton #10 Nåt ganska sött

Kaksmet. (Och barn som tar sig an kaksmet med liv och lust.) Han är en så rolig person att få ha i sin familj, denna bagare. Idag var han så sjukt sur för att strumpan satt snett eller nåt vid middagen och vägrade äta. Och sen helt plötsligt ba: Reste sig, gick och blandade ett glas saft, skar en citronskiva i en snygg halva, satte citronskivan över glaskanten, hämtade ett sugrör, drack sin lilla drink –> blev glad.

Februarifoton #9 Nåt fult

Näe. Ni får ingen bild på något fult. På Instagram kände jag mig tvungen, man drar väl inte igång en himla fotoutmaning och fuskar i den själv? Men här fuskar jag bäst jag vill, och jag vill inte ta bilder på sånt jag tycker är fult. Jag blir på dåligt humör av det. Och sen får jag typ sitta på mina egna händer för att inte gå in och radera bilder jag i efterhand stör mig på finns i mitt flöde på instagram.

Och så går det en kvart och sen raderar jag dem ändå.

Hela vinterhalvåret är till exempel ett jädra gissel, för jag vägrar som en envis åsna att ta bilder i något annat än dagsljus, pga stör mig när det blir gult ljus och det blir det så fort man har en lampa tänd någonstans. Har således ungefär fem minuter på mig mitt på dagen att knäppa någon bild om det ska bli någon.

Men det är ett enkelt fototips, i alla fall: Släck lamporna, och använd det naturliga ljus som finns från fönster och utomhus istället. Det är nog det enskilt bästa knep jag vet för att få fina bilder.

Februarifoton #8 Nåt gult

Vår trädgård på sensommaren. Rudbeckia heter den, va? Den är tacksam. Blommar länge, fin att ta in, lyser gult. När vi flyttade hit var de flesta blommorna i trädgården antingen gula eller lila. Min ambition är att byta ut allt som är lila mot saker som är ljusrosa och vita. Malva, rosenskära, rosor, vit vallmo. Det går långsamt. Men det är kul. Jag har glömt att beställa dahliaknölar, jag behöver några till! Det finns så löjligt många fina dahlior.

Om man jämför mig och Gustav så kan jag otroligt mycket namn på blommor som han inte kan. Det är lite för att han helt frankt är kass på namn på blommor, och lite för att jag helt frankt är bra på dem. De sitter i ryggmärgen någonstans och ofta när jag gissar på magkänsla så gissar jag rätt. Jag tror min mamma och hennes systrar och min mormor har pratat om blommor runt mig i hela mitt liv, lärt mig dem utan att jag fattat det.

Förutom allt jag kan om pelargoner.

Det har jag fått av pappa.

Februarifoton #7 Istället för kött

Pasta med rostade tomater och rosmarin
(recept ur Ännu mera vego)

1. Sätt ugnen på 225 grader.
2. Skölj massor av körsbärstomater och 2 förpackningar stora vita bönor.
3. Dela tomaterna i halvor och hacka 2 vitlöksklyftor. Ta lite färska rosmarinblad och lägg alltihop i en ugnsfast form. Häll över lite olivolja, 2 msk balsamvinäger, 1 tsk strösocker, 1 tsk flingsalt och lite svartpeppar. Sätt in formen i ugnen.
4. Koka pasta.
5. Efter ungefär 20 minuter är tomaterna färdiga. Blanda med pastan och servera med lite mer olja, salt, pepprar och färsk basilika.

Det var nio år sedan nu jag blev vegetarian. Det blir roligare och roligare. Jag är ganska trött på restauranger som envisas med smakkombinationerna mozzarella + pesto, ricotta + spenat och rödbeta + getost, men det har ju verkligen blivit bättre? Det finns otroligt mycket gott att äta som inte innehåller djur. Och jag tycker verkligen de där stora vita bönorna blir himla bra när man rostat dem i ugn.

måndag, februari 06, 2017

Februarifoton #6 Det här gör mig trött

Tusen trick innan läggdags/Bristen på dagsljus/Världen i allmänhet/Alla "Ähmen, bit ihop, stora killar gråter inte" som mina söner kommer mötas av när de växer upp/Mina tvättkorgar/Bråk om ytterkläder i hallen/Donald Trump/Att det är så svåååårt att se längre än näsan räcker/Mat jag lagar som ratas/Att mitt tålamod allt som oftast är kort som en yttepyttig repstump.

Varje dag tänker jag på det där med pojkar och deras känslor, och hur de inte alls övas på att prata om dem på samma sätt som flickor övas på det, och vilket samhällsproblem det är och blir att det går omkring en massa män i världen och trycker in känslor som de inte lärt sig prata om i nåt litet hörn av kroppen. Roten till allt ont? Jamen, typ?

Om det så blir det sista jag orkar som denna trötta människa jag nu en gång verkar vara så är det att fråga mina söner hur de mår och krama dem när de gråter och öva dem i att sätta ord på allt som känns.

söndag, februari 05, 2017

Februarifoton #5 En viktig lök

Jag fick så många bra receptvarianter i kommentarsfältet när jag la upp den här bilden på picklad rödlök på instagram idag att jag tänker: Samla dem? Det är en god idé. Bokstavligt talat.

Jag gör enklast möjliga: Och det är – koka upp en 1-2-3 lag på 1 dl ättikssprit (12%), 2 dl strösocker, och 3 dl vatten. Rör runt tills sockret löst sig. Skiva rödlöken tunt, häll över lagen, låt stå kallt. Det är gott om den får stå över natten innan man äter den, men man kan tjuvstarta. Håller sig i åtminstone en vecka i kylen.

Och här är några andra tips jag fick:

För mildare lag: 1-1-1 lag på lika delar äppelcidervinäger, socker och vatten. "Godare än ättiksvarianten som somliga tycker 'sticker' lite för mycket i gommen." (@gaashud)

Med rörsocker: Byt ut strösocker mot rörsocker! (@iiinas)

Testa citronpicklad! (@drawingwithsofie) Det tror jag är en variant utan socker, med citronsaft och eventuellt salt och/eller honung. Googla!

Med fänkål: Lägg i en nypa fänkål också! Ett måste. (@petrasilfver)

Med chili: Ha i hackad röd chili! Supergott! (@linneamostrom)

I höstas picklade jag gröna tomater och hade i lite färska korianderblad också, och det blev helt löjligt gott. Tänker att koriander skulle kunna funka med rödlök också? Det ska jag prova nästa gång.

Jag skulle kunna tänka mig att äta picklad rödlök till alla måltider, men tycker kanske att det passar extra bra på burgare och i tacos. Eller NÄE, till allt. Igår åt jag det i sallad med svarta bönor, avokado, nötter och hummus. Fy helv så gott.

lördag, februari 04, 2017

Februarifoton #4 Min frukost idag

Gustav är i Berlin. Jag säger apparently ja till nästan allt barnen ber om, för Svante ligger i vardagsrummet och småpratar med Pikachu på Pokémonfilten han absolut aldrig skulle få häromdagen, och mölar i sig lördagsgodis. Jag vet inte hur det gick till riktigt. Den är så fruktansvärt ful. Jag har fått 5 godisar som betalning för att jag "var så duktig och var snäll nu", och det känns inte bättre. I morse bad de om pannkakor. Det sa jag också ja till. Sen var äggen slut och det blev kris och vi fick bara äta mackor och nu måste vi skaffa hönor så detta ALDRIG händer igen.

Blir det folk av de här är det i alla fall inte tack vare att jag varit så principfast.

fredag, februari 03, 2017

Februarifoton #3 Mitt stök





Tanken är väl att man ska vara en härlig människa och helt avslappnat bara: "Livet pågår här!" och omfamna sitt stök. Här är sanningen: Jag HATAR mitt. Fy helvete, vad arg jag är på det. Varje gång jag kliver över nån sko som ligger på toan eller snubblar över nåt nersläpat täcke eller hittar ett halvätet äpple under soffan så SKRIKER JAG SKITHÖGT INUTI att det är då själva f-n att livet ska hålla på och pågå så det ligger saker PÅ FEL PLATS HELA TIDEN, varför kan det inte bara få VARA FINT?!?

Jag tycker stök står i vägen för nästan allt som är härligt: Jag vill inte ha helg eller äta god mat eller se på film eller vara glad om det finns stök i synfältet, det måste bort först. Gustav tycker att allt härligt står i vägen för städet: Han vill inte städa förrän han fått ha helg eller ätit god mat eller sett på film eller varit glad, som om han behöver en buffert av kul grejer för att stå ut med städet.

Städ och stök är således en källa till dålig stämning i vårt hem. Så kan vi säga.

"Det finns inga andra som har det så städat som vi har det", säger Gustav ibland, och då exploderar något inne i huvudet på mig och sen fräser jag något idiotiskt som jag ångrar innan det ens lämnat munnen.

"Det finns inga andra som har det så här äckligt hemma", säger jag ibland, och då exploderar något inne i huvudet på Gustav och sen fräser han inte något idiotiskt, för han gör jättesällan det, men han biter ihop sina käkar skithårt så det syns.

Men, men.

Ja, ja.

Jag minns i alla fall att jag var så himla nöjd när vi flyttade in i huset och jag kom på att vi kunde ställa en liten korg ovanför trappan och en nedanför trappan för "allt som skulle upp och ner".

HAHA!

"Liten korg."

Gulligt.

torsdag, februari 02, 2017

Tala med mig om penslar

Det här har jag insett är mitt viktigaste livselixir: Att sitta rätt upp och ner på nån himla stol och prata med någon i flera timmar om 1. Människors psyken och känslor, 2. Konstnärliga arbetsprocesser 3. Kvinnors (och mäns) roll i samhället och historien, och 4. Populärkultur och böcker som handlar om punkt 1-3. Jag vill alltid prata om detta, nästan bara om detta, gärna alla punkterna ihop, hela tiden, jag får aldrig nog. En av mina vanligaste dagdrömmar är att jag har candle light dinners med olika skarpa kvinnor som jag beundrar, och så sitter vi mitt emot varann och bara pratar och pratar och pratar, på exakt samma våglängd, med exakt samma humor, med exakt 2 glas vin i kroppen, med exakt lika rosiga kinder. Sen går vi ut i naturen och håller käften och tittar ut över ett hav eller ett fält och badar nån himla vedeldad bastu, och hjärnorna bara: sprakar av allt som är viktigt.

När jag intervjuar människor till podden nu säger jag så här till författarna och illustratörerna jag ska träffa: "Det tar nog max en timme, allt som allt", och då tycker jag att jag tar i, för Gustav ska ju klippa ljudet sen, och jag vet att slutresultatet ska bli en 10 minuter lång intervju, han suckar jättehögt när jag kommer hem med 55 minuters råmaterial. Sen åker jag iväg. Sätter mig på en stol kanske i en ateljé (åh gud, be still my beating heart). Och sen är det kört.

Har dryga två timmars råmaterial med mig hem från samtalet jag hade med konstnären och illustratören Sara Lundberg idag.

Jag har uppenbarligen förträngt precis allt jag lärde mig om intervjuteknik på journalisthögskolan, och det finns ingenting i det här arbetssättet som är effektivt, men jag har mycket, mycket rosiga kinder och hjärnan sprattlar hit och dit. Jag vill egentligen aldrig vara i något annat tillstånd.

Februarifoton #2 Mitt kök



En stor del av tiden jag är hemma tillbringar jag i köket. Det är lite för att jag... gör det, bara (man lagar ju för h-vete mat/plockar undan från mat/dukar fram mat/äter mat 97% av tiden i ett hem med barn?), lite för att jag i perioder tycker att det är kul att laga mat/baka kakor/pickla rödlök, lite för att jag tycker att det är väldigt kul att äta mat, lite för att jag fastnar på en stol och glor på min telefon, och mycket för att jag gillar själva rummet. Som kök är det inte så praktiskt, men det är fint, och jag föredrar fint framför praktiskt.

onsdag, februari 01, 2017

Februarifoton #1 - Det här är jag




Behind the scenes hemma hos en person som igår försökte ta en bild på sig själv till fotoutmaningen hon hittat på, mitt under brinnande hellhour: Tre barn (tog med ett extra hem för säkerhets skull) i soffan krävde högljutt pannkakor/youtube/"nåt jättejättegott, till exempel nutella på en sked", batteriet på kameran blinkade på upphällningen, batteriladdaren var borta fast jag rev ut alla sladdar och skit jag hittade ur alla lådor, dagsljuset höll på att ta slut, på spisen fick pannkakorna helst inte brännas, jag vände en mellan varje tryck på kameran.

När jag trycker har jag åtta sekunder på mig att kuta till rätt position innan bilden bränns av. Eller om det är tio?

Jag tog femton eller sjutton eller kanske tjugotvå bilder innan jag valde den i mitten och sen redigerade jag den i photoshop i två minuter och sen var jag nöjd.

Det här är en hobby jag har. Att ta bilder, alltså. Jag släpar verkligen inte fram det stora kamerastativet och den stora kameran och riggar upp och håller på med långa slutartider och självutlösare varenda gång jag tar en bild, men det händer. Det är en lek. Jag tycker den är kul. Jag kommer inte att anstränga mig lika mycket i tjugoåtta dagar i februari, men jag kommer försöka följa listan med rubriker, och jag publicerar bilderna här också, med andra texter kanske.

Vi får se lite.

söndag, januari 29, 2017

Februarifoton

I februari i år kör jag "en rubrik per dag" på instagram istället för här i bloggen som jag gjort något tidigare år. Men för all del - det går ju att ta rubrikerna och använda dem på sin blogg också om man vill? Luften är fri! På instagram tänker jag i alla fall använda hashtaggen #februarifoton och det vore jätteroligt om fler ville göra samma. Så nyfiken på "en viktig lök"!!!

Så här står det, om det är svårt att se på fotot: 1. Det här är jag 2. Mitt kök 3. Mitt stök 4. Min frukost idag 5. En viktig lök 6. Det här gör mig trött 7. Istället för kött 8. Nåt gult 9. Nåt fult 10. Nåt ganska sött 11. Ett boktips jag har 12. Ett hörn av mitt bo 13. Till middag idag 14. En ganska bra sko 15. Det här gör mig gla' 16. En annan da' 17. Nåt grönt 18. Nåt lönt 19. Nån stark eller svag 20. Kolla, vad fint! 21. På låtsas 22. På riktigt 23. Att vårda noga, ömt och försiktigt 24. En sak som är svår 25. Kvar från igår 26. Nåt blått 27. Nåt flott 28. Snart är det vår!

Start på onsdag! Vill ni vara med?

fredag, januari 27, 2017

Hur man ger slit och släng ett ansikte

Strax efter Aladdinask-gate: Pokemonfiltsgate! Svante blev så kränkt i affären idag när han inte fick köpa en fleecefilt med pokemontryck att han vägrade välja chips till fredagsfilmen. Se där! Ett oerhört väl uttänkt straff.

"Men jag HATAR ju våra filtar!!! Ingen av dem har pokemon på sig!!! OCH FÖRRESTEN HAR VI EN DÅLIG SOFFA!!!"
"Har vi?"
"JA, FÖR DET ÄR SMULOR I DEN.
"Sant."
"SÅ DÅ FÅR DU KÖPA EN NYYYYYYY!!!"
"Okej."

*hivade ut soffan*
*beställde en ny*
*i fleece*
*med pokemontryck*

I HANS DRÖMMAR.

Sveket mot hästboksläsarna

Jag håller på att skriva en text om hästböcker, och göra ett inslag till podden om samma ämne. Det är intressant. Min känsla har gått från "åh, vad kul det här blir, jag älskar ju hästböcker, kommer ni ihåg Britta och Silver?" till ett pyrande vansinne på ungefär två veckor nu. Finns det någon annan typ av böcker som har så låg status? Böcker för tioåriga tjejer. Om hästar. Men please.

Som vanligt är det som omvända världen. Det folk (utanför stallet, eller utanför hästboksläsarkretsen) tror om stallet och hästböcker, och det stallet och hästböckerna verkligen är. Och det är ju inget nytt, förstås. (Lex till exempel reaktionerna häromveckan när Peder Fredricsson fick Jerringpriset, och stora delar av svenska folket ba: "Höhö, ge priset till hästen, ridning är ingen sport.") Det fattade jag redan när jag var en elvaårig hästboksläsare. Jag har nog bara aldrig känt mig speciellt arg över det innan. Det har bara... varit så, lönlöst att ens diskutera. Man pratar inte häst och hästböcker med andra än de som också hänger i stall. Ett stall är ett stall är ett stall, och ingenting som händer där bryr folk sig om utanför stallets väggar. Så man ritar sina hästar och läser sina böcker och dagdrömmer om galoppstigar i tysthet, och låter resten av världen ta upp all plats med att prata om fotboll och hockey.

Om hästboken tror människor i allmänhet det här, har jag förstått: Böckerna är likadana allihop. Böckerna är väldigt mallade. Böckerna handlar om gullandet mellan tjej och häst. Böckerna är skräp, som inte är värda att nämnas, i något sammanhang. Jag har trott det själv, trots att jag som elvaåring läste kassavis av dem. "Jag läste skitmycket hästböcker och skräp" har jag sagt som vuxen när någon frågat, och skrattat lite, som om det fanns ett skämt inbakat i påståendet.

Åh, lilla elvaåring. KÄMPA PÅ!

Men ju mer jag läser på (läser om), desto mer inser jag att det finns en hyfsat bred och levande hästbokskultur i Sverige, med olika slags böcker och teman och berättelser och stämningar. Och ja, jo. En del kanske är mallade böcker om gullandet mellan tjej och häst, som skulle kunna klassas som skräp om man ville. Men mycket är det inte. Och att avfärda hästboken med ett "jaja, men hästböcker intresserar mig inte" är... , ja, vad är det? Jag vill helst säga idiotiskt. Men jag nöjer mig väl med att det är ett bevis på att man inte bemödat sig med att läsa speciellt många hästböcker.

Det här är min känsla: Alla dessa nio, tio, elva, tolvåriga flickor som ligger hemma på kvällarna och plöjer hästbok efter hästbok, som tänker och drömmer och lär sig och gör, som har ett intresse som glöder i hela kroppen på dem...

Gud, vad vi sviker dem när vi inte bryr oss ett skit.

*går till bibblan*

*lånar hundra hästböcker*

*SKÄRPER MIG*

torsdag, januari 26, 2017

Bladen brinner #8 – "Öppna upp världen"


Se här då, jullovet är slut, Bladen brinner är tillbaka! Jag tycker det här blev ett av våra bästa avsnitt hittills. Det innehåller: Snack om faktaböcker för barn (inklusive Sarah Sheppard!), snack om ekonomi (på temat "Vem har råd att skriva barnböcker?") och snack om att bildsätta en berättelse av Ulf Stark (inklusive Per Gustavsson!). Det innehåller även: Norska. Fniss. Och jättemånga boktips.

Sajt hittar ni här, och podden finns (förutom här, då) där poddar brukar finnas, till exempel iTunes eller Acast eller Soundcloud.



onsdag, januari 25, 2017

Tre och ett halvt år efter alla andra

Igår läste jag "Expeditionen", av Bea Uusma. Har ni hört talas om den någon gång?

Höhö.

Skoja.

Jag vet att det är jag och möjligen en promille till av befolkningen som inte läst den än, men iallafall. Igår slog jag upp den superstora (signerade) utgåvan som Gustav hade här hemma (han har ägt tre olika utgåvor, tror jag) (och lyssnat på Bea Uusma åtminstone två gånger) (för man kan säga att han gillade boken då när det begav sig) och sen kunde jag till min egen förvåning inte sluta läsa. Så stört spännande? Fast man hela tiden vet att de tre glada gamängerna som ger sig av i ballongen kommer vara stendöda när boken är slut, så känns den så sjukt rafflande? Speciellt själva Beas besatthet är ju fängslande. Hon är lite, lite galen? På ett väldigt, väldigt charmigt sätt?

Jag gjorde ett historiaarbete om André och Örnen när jag gick i sexan. Det har till exempel resulterat i att jag oftast kunnat svara "Örnen" på TP-frågan om vad Andrés luftballong hette sedan dess. Det har till exempel inte resulterat i att jag fixat en egen polarexpedition för att ta mig till Vitön och leta skelettdelar för att jag inte kan släppa gåtan kring varför de tre männen dog. Jag är en mycket, mycket tråkig människa i jämförelse med Bea Uusma.

Men jag kämpar väl på.

Boken är extremt fascinerande.

måndag, januari 23, 2017

En femårings framtidsplaner

Femåringen i det här huset har varit skitförbannad lite då och då av olika mer eller mindre rimliga orsaker de senaste veckorna. Nu senast: Att han inte får köpa en Aladdinask varje lördag som lördagsgodis. Jag tror kanske att vi ägnat 45 minuter åt att diskutera det oerhört orättvisa i detta idag? Till slut orkade jag inte längre. "Du får helt enkelt leva med att jag bestämmer det här, för att jag är din förälder, och föräldrar bestämmer vissa saker över sina barn när de tycker att det verkar bra för barnet. När du blir arton år får du bestämma själv."

Svante bara: "FÅR JAG?!?"

Det här är nu vad han planerar att göra när han fyller arton: Ta alla sina sparpengar ("det kommer ju vara flera miljoner vid det laget") och köpa upp alla pengarna på ägg, mjölk, mjöl ("för hur ska man annars kunna göra några pannkakor?"), fikabröd, godis, saft, ostbollar och shitloads av Aladdinaskar. Sen ska han ha party. På det partyt ska det bara vara Svante själv som kommer, för han tänker INTE låta någon annan smaka på alla goda grejer!!! Sen ska han äta: Pannkakor (320 stycken!!!), saft, fika och fika och fika och fika, hela tiden bara massa fika, godishalsband, två eller tre eller kanske fem påsar ostbollar och fyra eller fem aladdinaskar TILL ATT BÖRJA MED, och under tiden ska han lyssna på smurfhits PÅ HÖGSTA VOLYM. Och sen ska partyt upprepas. Varje dag. I hela hans resterande liv.

Bara tolv och ett halvt år kvar!

Brace yourselves, tandläkare.

lördag, januari 21, 2017

En åttaårsdag

Sju timmar på lekland med ansvar för fyra (tusen) barn, ja jävlar i mig. Nu ligger jag platt i soffan och häller i mig mousserande vin. Det värsta var momentet när man skulle samla ihop alla för till exempel lunchpaus, slushpaus, glasspaus eller hemgång och bara: Okej, där är en. Det är en bra början. "Stå kvar här nu då, Svante, så letar jag upp de andra?" Sen: Ah, en till! "Okej, Oscar, gå bort till Svante där borta, så letar jag upp de andra?" Sen: Men vad fan? Svante igen? "Står inte du borta vid... Oscar skulle ju gå bort till dig? Var är Oscar nu då?" Klipp till: "Ah, Casper! Vad bra. Oscar är nog borta vid vulkanen. Gå dit och STANNA DÄR." Två sekunder senare: "Men Oscar, står inte du borta vid vulkan... Casper skulle ju gå bort till dig?!? Var är Casper nu då? OCH HAR NÅN SETT RUFUS?!?" Alla andra barn ba: "Men vi kan leta upp honom?" *skingrar sig över golvet och försvinner*

 Ja, jävlar i mig.

nöjd att jag fick med mig alla hem igen.

Var är mitt pris?

fredag, januari 20, 2017

Åtta år senare

Det är så sjukt att världens mäktigaste land numera har en president som heter Donald Trump. Jag går fortfarande omkring och väntar på att någon bara "HAHAHA!, jamen vi skojade ju, det är inte på riktigt, va, gick du på den lätte?" Men det händer ju aldrig? Det är så SJUKT. Och meanwhile i den lilla världen fyller mitt barn åtta år imorgon. Det är också sjukt, men inte lika. Jag ska åka själv med fyra barn till Busfabriken i Norrköping för det är vad han önskar sig mest av allt. Jag har huvudvärk på nivå 2. Jag hoppas den hinner gå över. Jag är ganska nervös för att jag inte ska orka låta bli att bli arg på de fyra barnen under dagen, men jag ska GÖRA MITT BÄSTA, de ska få slush med extra allt och jag ska ta med mig en bok, och när vi kommer hem har Gustav lagat födelsedagsmiddag och bakat tårta. Mm... tårta. Min lilla, stora unge. Under hela hans liv hittills har världens mäktigaste land chefats av Obama. Vad fan ska ens hända nu?

torsdag, januari 19, 2017

Scenkonstmuseet och kluren


En sjukt rolig grej som jag jobbat med under hösten, vintern, våren är barnspåret på Scenkonstmuseet som snart öppnar i Stockholm. Jag visste knappt vad varken 1. Ett scenkonstmuseum eller 2. Ett barnspår var när jag fick frågan, men nu vet jag båda. Så snabb på att lära ändå? Nu ska ni få höra.

Scenkonstmuseet är ett nytt museum för dans, musik och teater som håller på att byggas upp i ett ascoolt gammalt hus som ligger bredvid Dramaten ungefär. Ett barnspår är... jamen, det kan se ut hur som helst, beroende på museum och idé. Men när barnen kommer till just Scenkonstmuseet så småningom så ser barnspåret ut så här: Varje barn får en folder, och i den kan man (eller ja, ens vuxen) läsa en liten berättelse som handlar om en figur som jag hittat på, och sen får man små kluriga uppgifter som denna figur lämnat runt om i huvudutställningen, så att man på slutet kan lösa en gåta. Ungefär. Jag tänker mig att figuren (Scengångaren!) blir som en kompis, eller guide, eller sällskap runt i huvudutställningen, kanske. Som berättar om de coolaste grejerna hen hittat där, och uppmuntrar barnen att testa. Och my oh my, om det kommer finnas roliga grejer att testa i detta museum? Herregud! Varje gång jag går därifrån är jag helt spattig för att det är så sabla kul där. Så mycket interaktivitet! Så snyggt! Så inspirerande! Kostymer och smink och scenografi och instrument och mikrofoner och dansskor och opera och dansvägg och dockteater och låtminnen, ah. Jag skulle kunna roa mig där inne i timmar. Mina barn med.

Jaja.

Det är Lena Sjöberg som illustrerar barnspårsfoldern, och en skitduktig dockmakare som heter Helena Bäckman som har gjort själva figuren som handdocka. Museet öppnar den 11 februari, men barnspåret lanseras först lite senare i vår.

Ni kan se det som ett inför-tips.

Jag har hittills bara varit där när allt varit halvfärdigt och under uppbyggnad och asrörigt, och jag har ändå blivit på helt ohemult gott humör. Det kommer bli skitbra.

tisdag, januari 17, 2017

Om ett drygt litet år

För fyra år sedan var jag i Oskarhamn och jobbade en hel vecka, och mejlade helt nervöst innan jag åkte dit till en illustratör som jag inte kände, men som jag visste bodde i närheten, och som liksom... verkade vara en så himla bra människa att jag bara var nödd och tvungen att fråga om hon ville dricka kaffe någon eftermiddag, nu när jag ändå var där? Det var Emma Adbåge. Hon sa ja. Jag skrev det här inlägget efter den fikan, och kommer ihåg att jag var helt fnissig hela kvällen sen.

Jag får det typ att låta som om jag friade till'na?

Det är för att det var lite så det kändes.

(Med vänlig hälsning, blyg person.)

(Vem fan mejlar ens folk och bara föreslår fikor till höger och vänster?)

(Inte jag.)

Men aja. Sedan dess har vi i alla fall fikat flera gånger i verkliga livet, och jättemånga fler gånger i låtsasvärlden. Förutom att Emma illustrerar som en chef (om...eh, den chefen är skitbra på att illustrera), så är hon också klok som en bok, skitbra att flamsa med, och snäll.

Och nästa vår släpper vi en bok ihop.

IH!

Tänk att det kan få vara så lyrrigt ibland, livet.

Det är en bilderbok som vi kom på under en sms-växling, och i kommentarsfält under varandras bilder på instagram, och inuti våra huvuden, och som hon ska illustrera och jag ska skriva text till, och det är ju eeeevighetslångt till nästa vår, men ändå.

Jag är väldigt glad åt det här.

söndag, januari 15, 2017

Så som kvällarna ser ut

Vi lägger barnen varannan kväll. Vi ruckar inte på det, har aldrig gjort. Inte ens under den flera år långa period när åtminstone det ena barnet väldigt ofta skrek efter maaaamma, maaamma, maaamma och klamrade sig fast vid min kropp så Gustav fick dra loss honom och bära honom till sovrummet under illvrål ruckade vi på det. Varför fattar jag knappt så här i efterhand. Jag minns det som för jädra sorgligt.

Men nu är alla falla alla helt inkörda i detta system. Det är aldrig något tjafs, aldrig någon diskussion, aldrig några spörsmål i stil med "Ska jag eller du?" eller "MAAAMMA SKA LÄGGA!!!" eller "men vad fan, bloggar du nu, jag trodde du skulle lägga barnen?", och det är: Skönt.

Varannan kväll vid halv åtta ägnar jag en timme åt att jaga barn som inte vill borsta tänderna, titta på barn som hoppar i sängen, tjata på dem att välja bok, titta på barn som hoppar i sängen, säga åt dem att klä av sig, titta på barn som hoppar i sängen, skriksucka, titta på barn som hoppar i sängen, bli förbannad, titta på barn som hoppar i sängen, få en liten hjärnblödning, titta på barn som hoppar i sängen, hota med något, vad som helst, BARA DE SLUTAR HOPPA I SÄNGEN, kanske nå resultat, läsa bok, fnissa, kramas, se dem somna, älska dem halvt till döds.

Varannan dag gör jag vad jag vill medan ovanstående pågår.

Mmm... Vad Jag Vill.

Jag önskar jag inte hade så mycket kli efter Vad Jag Vill i mig i kroppen. Det hade varit oerhört mycket enklare. Men nu har jag det, och det är som det är, det funkar.

Ibland blir jag helt oresonligt vansinnig på mina vad-jag-vill-kvällar när Gustav drar ut på läggningen och aldrig går upp för trappan med sänghopparna FAST KLOCKAN HAR VARIT HALV ÅTTA JÄTTELÄNGE. Jag försöker sluta bli oresonligt vansinnig på det. Det är svårt.

Jag försöker sluta bli oresonligt vansinnig på sänghoppandet också. Det är också svårt.

Men framåt klockan nio är i alla fall oftast ingen oresonligt vansinnig längre, och det är ju bra.

Jag har tvättat och vikt tio maskiner tvätt i helgen och är inte igenom tvättberget än.

Nu ska vi se på Vita huset.